'cuz I adore you.

Mår så himla dåligt just nu, vaknade just och innan det drömde jag värsta mardrömmen att det var typ inte poliser men män som har tar hand om sånt typ. Och jag vet inte riktigt varför jag var efterlyst, men jag och min lillasyter fick först fly och springa runt på klippor med oss och sedan försvann hon och då började jag springa nerför gatan för att ta hjälp av någon men min ena kompis som bor där nere förrådde mig plus att hans pappa tog något sjukt konstigt piller som gjorde att man skulle förmultna. Så då flydde jag ner till något annat ställe men där hittade en av männen mig. Sen kom jag på något sätt till skolan och förumjukade typ en av deras hårdingar så att ingen vaktade där för tillfället så jag kunde vara där och ja... sen vaknade jag. Sen var det typ kameror överallt...
S-I-C-K.

Håller på med engelska 25, smakprov här:

I couldn’t keep this up anymore. Not to myself, not to my family and not to my so-called friends. Without him I was nothing, just an empty shell of the former me. It’s just a miracle they haven’t seen it yet. How they couldn’t see how heart shattered I'm after he left. They just keep thinking that it would get over soon; soon I would be back to normal. I’d laugh again, smile again and sing again. But no, I knew better than trying to telling myself I could be happy without the man I loved. Never, I could never be happy again. Not after what happened, not after his death.

Vissligen är det här bara början och resten av berättelsen kommer vara skriven i pågående form tror jag det heter... aja, den är inte skriven så här alltså men jag ville ha en plötslig början. Och ett sorligt slut såklart, sånn är ju jag. (Har inte kontrollerat staving och grammatik)